Nej, vardagen är inte alltid myspysig – och framför allt är inte allt jag ska beskriva som mysigt nu. För ibland är det jag ska berätta om en jävla kamp. Barnen springer åt olika håll, slåss eller vägrar röra sig ur fläcken. Ni vet de där morgnarna när man måste ta fram varenda pedagogisk förmåga man har i kroppen. De där morgnarna när man gjort allt i sin makt för att få femåringen att gå, men det ändå slutar med att man får bära hela vägen och därmed avverka ett helt träningspass. I samma sekund som** man kommer till förskolan, genomsvettig, blir barnen plötsligt sprudlande glada och man undrar vad det var som hände.Men nu ska vi prata om de härliga dagarna. Jag hade nämligen en helt okej morgon idag.Innan stan har vaknat är gågatan inte lika full av människor. Det är den tiden på dygnet då jag känner att gatan är vår. Vi bor nämligen mitt på gågatan, och en solig lördag går man rakt ut i en vägg av människor. Men en onsdagsmorgon är det bara folk som är på väg till jobb, skola eller vart de nu ska.Och en av de bästa sakerna med Malmö är att alla bor ganska nära varandra, så chansen är stor att man känner någon av dem som är på väg. Det kan vara något av det mysigaste jag vet, att småprata med folk på väg till förskolan eller skolan. Bara byta några ord.En kompis ropade i förbifarten:– Ska man jobba nu eller?!Jag svarade:– Nä, kaffe först.En annan stannade en stund och behövde prata av sig om oron över att skolan är så annorlunda än förskolan. Hans dotter har precis börjat i förskoleklass. När mina barn tjafsade om de skulle åka hiss eller gå i trappan sa en förskolemamma att hon kände igen sig.Är inte mänsklig kontakt det finaste vi har?Jag har en kompis som älskar att samla på människor. Alla möjliga sorters människor. Hon har inte Instagram och är en av de mest avslappnade personen jag känner. Häromdagen pratade vi om hur speciellt det är att vara i badhus och se hur människor ser ut på riktigt. Och det räcker faktiskt att bara lyfta blicken, folk i allmänhet ser inte ut som i sociala medier.Jag kommer inte att sluta med Instagram. Inte än. Men jag kommer att börja ta bättre hand om min samling av människor i verkliga livet. Skicka vykort till dem långt borta, bjuda hem dem som bor nära. Och fortsätta lägga märke till hur fint det är att byta några ord längs vägen, en småregnig onsdag.
