Mitt under sommarlovet började jag skriva följande:Nu är den här, den jag längtat så mycket efter. Och varje år blir jag lite förvånad över att det inte var lika underbart som jag tänkt mig. Missförstå mig rätt. Jag ÄLSKAR sommaren men romantiserar den verkligen under andra delar av året. Allt blir inte lättare när det är varmt, det är också jobbigt med värme och ledighet. Svårt att sova, svårt att underhålla barnen och hjälp vad mycket mat som ska lagas. Och handlas! Alla ska vara nära, nära hela tiden och försöka att vara sams. Sen hann jag inte skriva något mer för det var säkert ett barn som ville något, en tvätt som behövde hängas eller en middag som behövde lagas asap för alla är hungriga nuuuu. Ändå sitter jag här, två dagar in i första arbetsveckan, och romantiserar sommaren. Men har också en plan för att nästa sommar ska bli mer upplevelse och mindre vardag. Jag ska försöka byta hem med någon för att vara någon annanstans. Vardagen kommer ju fortsätta eftersom barnen fortfarande kommer vara små men tror att det är skönt att uppleva den på en annan plats. Jag saknar barnen men tycker det är skönt att få jobba, pengar måste in och jag gillar mitt jobb. Men som jag och ett av barnens förskolelärare pratade om i morse, visst vore det fint om fritiden var mer än jobbet? Folkhälsan skulle garanterat vara bättre. Vi skulle också må bättre av att leva i nuet. Såg en reel på instagram där en 70-årig man blev intervjuad, han fick ge ett livsråd och inte helt otippat sa han: att inte stressa, att leva i nuet. Han hade jobbat alldeles för hårt för att uppnå en viss livsstil men insåg sent i livet att det inte var värt det, att han önskat att han nöjt sig med en lägre standard i utbyte mot mer tid. Han berättade att han inte hade vänner eftersom jobbet tagit all tid. Det tar jag med mig in i nästa del av året, in i höstterminen och förhoppningsvis in i resten av livet. Och jag känner att ledigheten var välbehövlig, en paus från det jag gör varje dag ger inspiration till att fortsätta.
