I onsdags hade jag tid för induktionsbedömning kl 09.30. Induktionsbedömning innebär att en får träffa en läkare som bestämmer om förlossningen ska sättas igång eller inte. Trodde jag skulle få kämpa för min sak men det tog typ 5 minuter och sen blev jag nerskickad några våningar för att sätta igång processen. Först planerades en igångsättning hemma men efter en övervakning av bebisen via CTG behövde jag stanna. Bebis var lite för busig och i efterhand är jag mycket glad för det för efter bara två shottar så rivstartade förlossningen. Ingen var beredd på det och jag kände mig enormt ensam där inne på det delade rummet utan Ramón. På grund av pandemin får partnern nämligen bara komma när förlossningen startat på riktigt och en förflyttas till förlossningen. Larmade efter hjälp och hade panik, kändes nämligen som en endaste lång värk. Spydde, frös och svettades. Blev förflyttad till förlossningen direkt, fick lustgas och värken utan slut lugnade ner sig. En stund, sen kom det med full kraft igen och jag fick morfin. Räddningen. Efter det kunde jag känna när värkarna kom och gick. Då kunde jag också se att Ramón äntligen satt bredvid mig. Sen blev det kaos igen. Morfinet släppte och det gjorde ont, ont, ont. Minns inte om det var före eller efter morfinet som läkaren undersökte och petade upp livmodertappen för att skynda på förloppet. Man pratade om att det kanske var tidigare tarmvred, eller vild bebis i magen som gjorde att det blev så stora smärtor. Efter morfinet så bestämde man att förlossningen var tillräckligt framskriden för epidural. Och den sattes rätt! Har aldrig varit med om det tidigare så nu vet jag hur det känns och att det verkligen är himmelriket. Jag sov igenom värkarna. Har alltid undrat hur sjutton det går till och nu fick jag äntligen prova. Kunde också äta mat! Har aldrig någonsin varit på frågan tidigare. Var i ett slags lyckorus, kände mig kär i livet haha. Sen tog det onda över igen men den här gången kunde jag hantera smärtan bättre. Ramón påminde mig om musiken, jag lyssnade på honom, satte på mig hörlurarna och försvann in i en bubbla av musik och lustgas. Var oerhört stolt över mig själv i den stunden. Kände hur vattnet gick men ville inte säga till någon för var rädd att spräcka bubblan. Vid kl 01 kom barnmorskan för en kontroll och sa att en del av vattnet gått, gissar att det kanske var en av de där berömda första hinnorna. Hon tog resten och berättade att jag var öppen 5-6cm. Sen gick det fort. Minns inte riktigt när jag kände att det började trycka på men bad Ramón ta bort kudden jag hade under låten och ringa på larmet. Sen är det som en dimma. Minns att jag bad de höja lustgasen till högsta nivån. Minns att jag krystade för allt jag kunde, att jag blev skitsur på Ramón när han flyttade på mobilen så musiken pausade några gånger. Minns att de bad mig lägga undan gasen men jag vägrade. Sen gick jag med på att släppa gasen om Ramón höll den mot min mun medan jag hade dragkramp med barnmorskan för att krysta ut bebisen. Minns att de sista krafterna kom när de sa att bebisen är lite medtagen och måste ut, ville inte ha hjälp med sugklocka eftersom jag visste att det skulle innebära att jag skulle få va själv kvar på BB och inte gå hem tidigt som planerat. Efter huvud och axlar gled han ut som en blöt fisk och hamnade på min mage. Smått chockad och ville inte andas ordentligt först. Men andningen kom igång ganska fort. Moderkakan kom också ganska fort. Och timmarna efter gick fort. Nu sitter vi hemma och undrar vad det var som hände. Min kropp känns öm men som att den redan var uppvärmd efter Liana och inte tog så mycket stryk. Tänkte att det skulle va tvärtom, att två bebisar på raken skulle göra min kropp totalt dränerad. Bebisen föddes 02.22 och klockan 11 tog vi oss hem, valde nämligen BB hemma. Dels för att jag inte ville sova kvar på BB utan Ramón och dels för att jag ville hem till Liana. I går och idag kom barnmorskorna på hembesök. Sen kör de telefonsamtal två dagar (med erbjudande om att komma på hembesök om en vill) och på femte dagen ska vi till BB för utskrivning. Passar oss superbra. Vi har inget namn än, det får växa fram. Precis som den nya familjekonstellationen. För det är många känslor för alla nu, mycket vi behöver vänja oss vid. Men är 100% säker på att alla ser fram emot det nya livet!
