I natt fick jag kramp i vaden, lyckades först lösa det själv men fick sen kramp på smalbenet samtidigt så oavsett vilket håll jag än försökte lösa krampen så var den kvar. Skrek hjälp till Ramón som fick försöka trycka foten så att krampen i vaden försvann och krampen på framsidan var så lindrig som möjligt. SÅ TRÖTT PÅ ATT VARA GRAVID NU. Men det är inte så långt kvar. Är en bit in i vecka 38 och bebisen ligger långt ner med huvudet, mer redo än någon av mina andra barn var. Zoe och Lily föddes innan beräknat datum medan Liana föddes efter. Med Zoe gick vattnet på Hollywoodvis, med Lily startade värkarna på natten och med Liana hade jag onda förvärkar i över en månad innan de det satte igång på riktigt några dagar senare än beräknat. Barnmorskan sa att jag antagligen hade så mycket förvärkar eftersom hon låg knasigt med huvudet och tryckte på livmodertappen. Den här gången känns det annorlunda, kan inte sätta fingret på det. Kan bero på att jag inte hinner känna efter så mycket eftersom vi har en 1-åring hemma. Jag är mycket mer rörlig än vad jag var med Liana och det är inte förrän nu på slutet jag måste lägga mig ner och vila ibland. Går fortfarande långa promenader på runt milen varje dag, det är inte bekvämt men mår bra av det i själen. Och det känns verkligen som att det hjälper bebisen neråt. Har förvärkar men inte alls i närheten av de jag hade med Liana. Känner däremot ett mycket större tryck neråt och bakåt med den här bebisen. På tisdag ska vi på tillväxtultraljud om inte bebisen kommit. Är den stor då, vilket jag är 99% säker på, ska jag få remiss till kvinnokliniken för en eventuell igångsättning vilket jag är positivt inställd till. Skulle vara så skönt att slippa klämma ut en jättebebis, har ju aldrig klarat det helt själv. Zoe togs med sugklocka, Lily trycktes ut av en barnmorska som låg på min mage och Liana fick också hjälp med sugklocka. Drömmen vore ju en enkel förlossning och tidig hemgång. Hur som så lever vi i spännande tider nu. Varje dag är ju en dag bebisen kan bestämma sig för att det är dags. Det är så dubbla känslor, för att va höggravid är skitjobbigt samtidigt som det är lite mysigt att vänta på en till liten människa. Fortsättning följer!
