Har försökt att skriva blogginlägg typ tusen gånger nu. Får inte ur mig orden. Det känns som att livet är om hold nu och det enda jag vill är att bebisen ska komma, att allt går bra och att livet kan fortsätta även om det såklart blir annorlunda med en ny familjemedlem. Jag gillar inte att vänta, jag vill framåt hela tiden. Tycker också det är jobbigt att vara orörlig, svullen och ha händer som somnar hela tiden. Gillar inte heller att få så hårda sparkar av bebis i magen så det känns som att kroppen ska gå mitt itu. Det suger att gå upp och kissa varannan timme på nätterna och att inte kunna njuta av en vanlig kopp bryggkaffe. Mitt i allt gnäll så har jag dåligt samvete över att gnälla när det är så lite tid kvar och när vi faktiskt haft turen att få en till bebis. Och så är jag rädd för förlossningen. I morgon ska jag få träffa en läkare på specialistmödravården för att eventuellt få förlossningen igångsatt innan beräknat förlossningsdatum pga stor bebis. Tror att jag håller tummarna för det. Vill ha frisk bebis och en frisk värld. Vill att pandemin ska ta slut nu så vi kan vara sociala igen. Längtar efter att ha middagar hemma, att kunna resa osv. att slippa se handsprit och förbudsskyltar överallt. Och så vill jag ha vår, gröna löv och kaffe på lekplatser. Öl på uteservering med bra musik vore också sjukt nice.
