Kommunikation , kommunikation och kommunikation. Det är det absolut viktigaste för ett jämställt familjeliv. Och viljan att kommunicera såklart. Det är kanske det svåraste för mig. Önskar att vi kunde läsa varandras tankar och ibland tror jag faktiskt att vi kan det hahahaha såklart att det inte går och såklart är det då det blir fel, när jag tror att Ramón kan leta sig in i mina tankar och förstå exakt det jag inte orkar kommunicera. Eller tvärtom. Barnvagnspromenader är perfekt för kommunikation, som en terapisession. Ibland är jag rädd att folk som går förbi oss lyssnar för mycket för ok vad vi pratar ibland. Häromdagen pratade vi till exempel om kulturskillnader och hur en klarar det i en relation. Vi kollar nämligen på 90 days fiancé nu, sjukt intressant och samtidigt undrar en hur mycket som är iscensatt. Dagen efter den promenaden råkade vi köpa den här vilfåtöljen på auktion och nu funderar vi på att starta parterapi: Haha nä. Så smarta är vi inte. Vi är inte heller det perfekta paret eller helt jämställda men vi är en bit på vägen. Mycket länge fram än jag någonsin vågat tro att jag skulle få uppleva i en kärleksrelation med en man. Är nyfiken på fortsättningen. På hur det blir när vi inte är hemma båda två, när vi ska enas om hämtningar och lämningar. För att vara hemma båda två samtidigt har varit helt fantastiskt och helt avgörande. Det hade absolut inte fungerat lika bra mellan oss om Ramón hade jobbat. Nu kan båda barnens behov utantill. Liana är till exempel inte mer mammig än pappig och vi har aldrig märkt av en sån period. Vem som helst får byta blöjor eller natta. När Frankie kom har det dock blivit mer så att Ramón har huvudansvaret över Liana och jag över Frankie eftersom jag ammar. Och det sjukaste är att våra hjärnor liksom ställt in sig på att höra ”vårat” barn på natten. När Liana vaknar så är det alltid Ramón som vaknar och fixar, när Frankie vaknar är det jag. Så coolt! Och det slår ju hål på det där med att mammor skulle vara mer programmerade att vakna av barnläten på natten och att det är därför de vaknar oftare och därmed får huvudansvaret. Att vara den som ammar är ju dock att dra det tyngsta lasset. Det går ju att fixa med ersättning men jag vill amma och var inställd på att det är tufft första tiden. Men är också medveten om att det handlar om en kort tid, några månader går ganska fort och sen blir det lättare. Det får räcka för idag men det finns ju mycket mer att prata om när det gäller jämställdhet i familjelivet. Vill ni att jag berättar mer om hur vi gör? Tryck på hjärtat i så fall. Ni får också gärna berätta hur ni gör hemma eller ställa frågor till både mig och Ramón i kommentarsfältet.
