När jag har workshops inleder jag alltid den skapande delen med att säga att ingen skriver fult. Att vi bara har olika stilar och att acceptera sin egen gör skapandet mycket roligare. Det var så det lossnade för mig. Jag sket i om det inte blev som jag tänkte från början. För när sker det egentligen? När blir saker exakt som en tänkt sig? Aldrig. I helgen beställde jag lite konstverk av Zoe och Lily. Bad de att måla som ett barn, ”slarvigt” och orealistiskt. Och de hade skitkul. För visst blir det roligare att måla en banan rosa och gul istället för att försöka göra en exakt kopia av verkligheten?! De blev så nöja att de hade en utställning senare på kvällen. Sen ramade vi in dem och snart vill de måla flera. Jag är helnöjd med resultatet. Nöjd med att de skippade prestationsångesten och nöjd med alla nya fina tavlor som ska få pryda väggarna hemma.
