När min mamma födde mig fick hon ligga kvar på BB i 14 dagar. Det var standard. Häromveckan gick jag hem från förlossningen ca 9 timmar efter jag krystat ut bebisen. Hade det varit i början av 80-talet hade jag fortfarande varit kvar på sjukhuset nu men livet rullar på som vanligt + en till familjemedlem. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Tanken på att vara fast på BB utan resten av min familj är inte så lockande. Att däremot slippa ta hand om vardagen och allt vad det innebär vore fantastiskt. För det är svårt att bara fokusera på att vara nyförlöst med en nyfödd. Är så trött att jag ser i kors. Tröttheten kryper innanför huden och gör mig irriterad på saker som normalt inte stör mig. Är känsligt för allt och alla samtidigt som jag påminner mig själv om att det inte alltid kommer vara såhär. Jag kommer inte alltid pendla mellan totalt lycka och utmattning. Livet kommer bli normalt igen. Familjen kommer formas om och nya rutiner kommer ta vid. För att vara en person som älskar när livet inte står stilla så måste jag hata förändringar ovanligt mycket. Jag ogillar det där mitt emellan, själva förändringsprocessen när världen är grumligt. När allt är hyfsat på plats mår jag bättre igen. Har svårt för gråzoner. Som en klok vän sa till mig en gång: ”Du ser allt i svart eller vitt.”. Gillade det inte alls då men kunde ändå se vad han menade med det. Och försöker acceptera gråzoner mer. En annan klok vän sa att jag alltid längtar efter saker, att jag inte alltid lever i nuet. Tog till mig det även om det gjorde lite ont. Försöker njuta av att lukta på den lilla människan som inte ens är två veckor gammal än samtidigt som jag faktiskt tänker längta till livet är lite mer stabilt igen. För jag har bestämt att det är okej att både leva i nuet och samtidigt längta till framtiden.
