Jag skulle aldrig ha barn sa jag bestämt till min egna mamma. Sen blev jag mamma till två innan 30. Sen sa jag till alla andra att jag absolut inte skulle ha fler även om jag träffade en ny kille. Sen fick jag två till. Från att absolut inte vilja ha barn till 4-barnsmamma. Ett ganska lång kliv ???? men jag definierar mig fortfarande inte som en typisk mamma, men det är väl ingen som gör det? Precis som att ingen känner sig vuxen på riktigt. Första gången jag blev mamma var tuff. Övergången till ett helt annat liv kom, som gör många andra, som en chock. Min syster som fick barn före mig berättade för ett tag sen att jag bad henne om ursäkt för att jag inte förstod hur det var att ha barn förrän jag själv fick barn. Att jag tyckte jag varit en dålig support ???? minns inte det men minns inte så mycket av den tiden. Väl invigd i klubben så har såklart inte svårigheterna slutat, barn förändras och nya utmaningar tar hela tiden vid. Så fort man tror man är expert på sitt barn förändras allt. Och det fortsätter i all oändlighet. Men jag tycker om att vara mamma. Kan inte sätta fingret på vad det är jag tycker om men känslan är bra. Trots allt som är jobbigt vill jag inte vara utan dem. De har gjort mig starkare som människa. Modigare. Mer skör. Och så förstår jag min mamma mer. Och beundrar henne. I dag tänker också på alla de som vill vara mammor men inte fått bli det av olika anledningar. Eller de med en dålig relation med sin mamma. All kärlek till er. Ps. Glöm inte att trycka på hjärtat om du gillar inlägget ????
