Just nu kan jag beskriva livet som en bergochdalbana. Det går upp och ner. Det pirrar lite i magen och jag är lite rädd. Skräckblandad förtjusning. Men mest så håller jag mig fast krampaktigt. Det går fort. Varje fredag tittar hela familjen på varandra och utbrister - vart tog den här veckan vägen?!! Idag känns det exakt så. Ibland tänker har att det är lite skönt att det är så för det måste ju innebära att vi har kul? Ibland tänker jag att det är läskigt att det går så fort, vill ju hinna med att leva. Och just det där sista är lite tufft nu. Jobbar lite för mycket för att komma ikapp ekonomiskt efter ett år med corona, nu börjar äntligen jobben komma som vanligt igen. Och att jobba med en 1,5 åring + en tremånaders hemma är inte enkelt fast vi är två vuxna. Åtminstone nu när jag ammar. Måste påminna mig själv att det handlar om en kort period i livet. Viktigt att säga är att jag valt att ha det såhär. Jag har ett drömjobb som jag inte vill sluta med och det innebär pussel under bebistiden. Vill inte att detta ska ses som en norm utan som att jag är en person som tycker många saker är kul och inte kan välja bort något. Jag kanske är fartblind eller så gillar jag bergochdalbanor väldigt mycket. Men jäklar va skönt det ska bli med helg! På helgen har jag nämligen en regel som jag följer ganska bra och den lyder: svara inte på mejl! Ps. Glöm inte att trycka på hjärtat om du gillar inlägget ????
