Jag vet att jag inte är ensam.Barn i Sverige har ungefär 14 veckor lov om året (sportlov, påsklov, sommarlov, höstlov, jullov + röda klämdagar). Vanliga heltidsanställda har 5 veckors semester. Den ekvationen går inte ihop, ändå går många runt med dåligt samvete för att de inte kan ”vara lediga med barnen”. Jag gjorde en snabb undersökning på min Instagram:ungefär 70% uppgav att de inte är lediga denna vecka.Av de som är hemma är flera lärare (som måste vara det), föräldralediga med småsyskon eller tar enstaka dagar, inte hela veckan. Jag läste nyligen en kommentar där någon beskrev hur onaturligt det är att vi idag förväntas ta hand om barn på egen hand. Förr var barn ett kollektivt ansvar. Släkt, grannar, byn. Idag bor vi ensamma i lägenheter, långt ifrån nätverk, och samtidigt förväntas vi både värna barns psykiska mående, vara närvarande och bidra med halva hushållskassan. Förskolan har i praktiken blivit ersättaren för det kollektiva som försvunnit. Kraven på föräldrar, särskilt kvinnor, har aldrig varit högre än nu. Med det i bakhuvudet blir skuldkänslan nästan absurd.Vi försöker göra ett kollektivt uråldrigt jobb på två händer, i en liten lägenhet, mellan Teams-möten och vab-mejl och ändå tror vi att känslan av otillräcklighet är ett tecken på att vi gör fel, istället för ett tecken på att uppgiften är omöjlig under nuvarande villkor. Så om du också jobbar den här veckan:Du är en fantastisk förälder ändå.Barn behöver inte 14 veckor lov med föräldrarna för att känna sig älskade.De behöver små mjuka saker om och om igen.Om du vill förgylla lovet trots jobb:– Gör en ”mini-lovdag” i vardagen: pannkakor en tisdag efter jobbet– Kvällspromenad i mörker med ficklampor– Filmfrukost en vanlig morgon innan skolan– En pyjamashelg utan planer– Bestäm en sak den här veckan som känns ”lovig”Det räcker.Du räcker.
