I går när vi åt middag sparade jag en ögonblicksbild i mitt huvud. Ska ta fram bilden om tre månader när livet har stabiliserats lite: Ramón satt med Liana i knät medan han hetsåt pastagratängen vi värmt från frysen. Hon var trött, ville sova tidigare än vanligt och hade inte tid att vänta på att vi skulle äta middag. Jag satt med bebisen i min famn. Kvällsoron slog till precis när maten ställdes på bordet. Han visste inte om han var hungrig, bajsnödig eller trött. antagligen allt på samma gång. Blev full i skratt när jag tänkte på hur fort livet kan ändras samtidigt som det kändes skönt att det faktiskt kan ändras fort. Bebislivet varar inte för evigt. Min 13-åring har vuxit om mig. Min förstfödda. Känns konstigt att vara mamma till en person som är längre än mig. Känns konstigt att jag är mamma till fyra personer. Känner mig inte så vuxen. I mitt huvud är en fyrbarnsmorsa något annat är mig. Trots det kan jag inte se ett liv utan min familj även om jag längtar efter att få vara med mig än mamma. Men det kommer. Idag såg jag en person sitta på en parkbänk och spela typ Tetris. Länge sen jag tog fram ett spel i mobilen för att fördriva tid. Känner dubbelt för det. Å ena sidan låter det sjukt skönt att ha tid att fördriva, att inte varje minut måste nyttjas men å andra sidan gillar jag ju när dagarna går så fort att en inte hinner blinka. Lagom är bäst antar jag. Undra när det kommer finnas lite av båda? Kanske när båda små går på förskolan. Det som jag uppenbarligen har tid med är att fundera på livet ???? det blir ju lätt så när livet förändras med en till familjemedlem i kombination med vakna nätter.
