I morse när Frankie började knorra och Liana ropade mammapappa kollade jag på klockan och kände mig genast piggare. ”Ramón, klockan är halv åtta!” utbrast jag och fortsatte prata om hur duktigt barnen sovit. Fick känna mig pigg i hela fem minuter för när Ramón kom till köket för att hämta ett glas vatten lös microns klocka hånfullt 06.30. Dagen startade alltså exakt som vanligt och som i ett trollslag kände jag mig inte pigg längre. Blev inte heller piggare när jag insåg att planen för dagen var att städa, tvätta och betala räkningar. Om du tycker städa är trist, prova att göra det med två stora barn som bråkar exakt hela tiden, en ett-åring som hittar på nytt bus varannan minut och en bebis som antingen vill amma, byta blöja eller vaggas till sömn och sen sova i famnen. Belöningen är att sitta i ett halvstädat hem (i stället för ett helstökigt) ikväll och kolla ett avsnitt Arkiv X innan jag somnar av utmattning i en renbäddad säng. Sen börjar allt om igen, stök - städ - stök - stöd. Det kallas att vara vuxen har jag förstått och accepterat. Finns ingen start och inget slut utan allt pågår i en cirkel, ett påfyllt skafferi tar slut och måste fyllas igen, en nystädad toalett måste snart städas igen, efter räkningarna är betalda kommer nya och så vidare. Men det är inte det som är självaste livet, livet är ju det som pågår runt allt det där. Om sysslorna är hjulen som får bilen att rulla så pågår livet inuti bilen. Där kan en stoppa ut huvudet ur rutan och känna vinden i håret, stanna till på spännande platser eller lyssna på favoritlåten på högsta volym. En kan också sova en stund i baksätet medan någon annan rattar efter ännu en natt med knorrande barn och uppstigning 06.30.
