En kan ju tro att ett fjärde barn inte känns speciellt nytt och läskigt men det är det. I alla fall för mig. Känns som jag är lite nybörjare varje gång. Skulle till exempel, med inrådan från personalen från BB, testa en för mig ny amningsteknik som kallas laidback. Blev inte alls bra. Det tog några dagar att komma på att det var just det som gjorde att vi inte sov något men när vi kom på det så vände den totala sömnbristen till ”vanlig” sömnbrist. Nu gör jag som jag gjorde med Liana, ammar sittande i sängen och lägger tillbaka honom när han ätit klart. De senaste dagarna har han vaknat, ätit och bajsat tre, fyra gånger mellan 22-08. Det är fantastiskt! Laidback är alltså en amningsteknik som innebär att en ligger ner med bebisen mage mot mage och kuddar på sidorna. På så sätt kan en sova medan bebisen äter. Men inte jag och bebisen. Vi sover bäst i egna sängar. Eller jag sover ju bredvid Ramón men det är lite annorlunda än bebis. Och som jag sover när jag får sova! Det är så underbart att inte vara gravid längre! Är inte speciellt förtjust i att vara gravid, känner mig inte som mig själv i huvudet och hatar att vara begränsad. Allt ser mycket ljusare ut när jag inte är gravid samtidigt som jag inte är deprimerad när jag är gravid. Det är bara som att det ligger en tung gardin mellan mig och världen. Tjock dimma i hjärnan. Som gravid såg jag fram emot våren och nu ser jag fram emot våren med pirr i magen. Känns som att sista pusselbiten lagts och att det är dags att njuta av allt fint som har kommit till mig de senaste åren. Allt känns kul och spännande även om jag såklart vet att jag kommer ha svackor när sömnbristen gör sig påmind, maten ska lagas och golven dammsugas. Men grunden känns otroligt stabil just nu. Jag känner mig trygg med min plats i livet och försöker hålla fast i den känslan när nästa storm kommer. För sinnet är ungefär lika föränderligt och opålitligt som vädret. Men med åldern lär en sig att leva med det och hitta vägar fram även när det regnar.
