Var såklart nervös över hur Liana skulle känna för sitt nya syskon. Att vara så liten och redan dela på uppmärksamheten. Har absolut googlat 1000 gånger om att få barn tätt och har absolut läst 1000 olika historier. Så bestämde mig för att det blir som det blir eftersom vi liksom inte kan ändra på något. Nu ändras ju relationer med tiden men so far, en dryg månad in, funkar det fantastiskt fint. Liana är enormt gullig mot sin lillebror, ger honom sina bollar, kommer med nappen och springer fram för att trösta när han skriker. Samma skrik som ibland väcker henne på natten, men det tar hon också bra. Ibland somnar hon om själv och ibland vill hon ha välling för att somna om. Att bli storasyster fick henne att växa. Vet inte om det bara känns så för oss nu när vi har en som är mindre än henne men tror det är en kombination av det och att hon behandlats som ett äldre barn. Hon kunde ju inte vara bebisen längre så helt plötsligt hände massor med både motoriken och talet. De andra storasystrarna har tagit in den nya familjemedlemmen med ro. Det var större när Liana kom och allt var nytt. Nu är det vana vid att ha bebis hemma. Men de längtar lika mycket som vi andra i familjen efter att lillebror är större och kan hänga med på alla äventyr. Inte bara äta, bajsa och sova. Medan vi väntar på det så försöker vi prioritera relationerna framför ett städat hem även om det är svårt att acceptera stök. I alla fall för oss vuxna. Men som min mormor alltid sa: ”Bättre med lite skit i hörnet än ett rent helvete”.
