Det känns som att alla älskar 90-talet just nu, yngre generationen vill leva som på den tiden och jag har faktiskt både köpt en cd-spelare och dvd-spelare. Som barnen förövrigt älskar! En pryl som bara gör en sak, vilken grej.Jag tänker att vi saknar de blommiga sofforna, furumöblerna, de urtvättade fotografierna där ingen tittar in i kameran, färgerna, familjer som sitter framför tv på fredagskvällen. För allt ser så vanligt ut och framförallt, inte fixat för att passa in på Instagram och det kanske är därför så många av oss längtar tillbaka.Men ju mer jag tänker, desto mindre tror jag att det är själva 90-talet vi saknar. För let´s be honest, 90-talet var långt ifrån perfekt. Det var vikthets, tidningar som granskade kvinnors kroppar som om de vore offentliga egendomar, mobbning som ofta fick pågå utan att vuxna ingrep (och all vuxenmobbning i reality tv!!!), trängre normer för hur man skulle se ut, vara och leva. Psykisk ohälsa var inget man pratade högt om. Så nej, 90-talet var inte bättre men jag tror att det fanns saker vi förlorade på vägen. För på 90-talet dokumenterade vi inte varje ögonblick. En middag var bara en middag, en utflykt var bara en utflykt och våra hem behövde inte se ut som ett inredningsmagasin. Livet pågick nämligen utan publik!Idag är det som att vi ständigt står med en fot i upplevelsen och den andra i dokumentationen av den. Inte minst jag själv. Även om jag faktiskt glömmer att fota oftare nu för tiden. Men det är lätt att börja se vardagen utifrån, hur den kommer att se ut på bild och hur den kommer att uppfattas. Och det är kanske är det därför de gamla fotografierna känns så befriande, de försöker inte vara något. De bara är.Så när jag känner nostalgi inför 90-talet handlar det egentligen inte om årtiondet. Det handlar inte om modemet som pep eller tv-programmen jag tittade på efter skolan. Det handlar om längtan efter ett långsammare tempo, efter fler tomrum och efter ett liv som inte hela tiden behöver registreras, delas och värderas.Jag vill inte tillbaka till 90-talet. Men ibland önskar jag att vi kunde ta med oss några av de saker vi lämnade där. Förmågan att ha tråkigt och modet att inte dokumentera allt. Och sist men inte minst: känslan av att livet faktiskt får vara som bäst när ingen tittar.
