Sex månader har gått. Ett halvt år. Och någonstans mellan lämningar, tvätthögar och kvällar som aldrig blir riktigt tysta börjar det nya kännas som vardag. Jag låter det ta tid, jag skyndar inte. Allt får växa fram i sin egen takt.Det finns nästan ingen egentid, men det finns massor av tid med dem jag älskar. Och mitt i det där, i det ibland lite röriga och stökiga, har jag börjat upptäcka att det finns en sorts magi i att göra det enkla lite vackrare. Länk till bildkällaSom att tända ett ljus på köksbordet även om det bara är tisdag och disken väntar i högar. Som att välja den fina koppen på morgonen, inte spara den till något särskilt. Som att klä på sig sina finaste kläder varje dag – även om det råkar bli samma outfit tre dagar i rad. Länk till bildkällaDet är nästan som att lura hjärnan lite – att säga: här, just nu, är det fint att leva. Och plötsligt känns det faktiskt så.Det är nog det jag menar med att romantisera vardagen. Inte att förneka det som är jobbigt eller tråkigt, utan att tillåta sig själv att se på livet med mjukare ögon. Att se sitt liv som en feel good-film, där du själv får välja soundtracket och huvudrollen alltid hittar något fint i det lilla. Allt blir lite härligare med de glasögonen. Länk till bildkällaFör när allt kommer omkring är det ju det här som är livet. Inte bara de stora händelserna, utan varje liten kopp kaffe, varje promenad genom stan, varje fniss från barnen. Allt det där som blir vårt gemensamma hem, vår värld, vår vardag.
