Det känns som att manifestation har blivit större det senaste året. Eller trendigare, kanske. Jag har sysslat med det länge utan att veta att det ens hade ett namn.Jag lyckades till exempel få hyresrätter i Stockholm där det sägs vara omöjligt utan en evighetslång kötid. När folk sa att jag haft tur brukade jag kontra med att en hyresrätt inte bara ramlar ner i huvudet på en. För mig handlar det om att vilja tillräckligt mycket för att jobba tillräckligt hårt. Samtidigt finns det såklart hinder man inte kan ta sig över, och det får vi inte glömma.För mig handlar manifestation inte om att tänka positivt och hoppas på det bästa. Det handlar om att rikta sin vilja, och sedan börja göra saker annorlunda. Att tänka på ett sätt som faktiskt förändrar hur man agerar.Efter några tuffa år tappade jag bort det och har fått påminna mig själv igen. Jag har gått igenom mitt liv och återupptäckt min egen förmåga. Senast igår, på ett möte med mitt nya tjejgäng, kom jag på två saker jag helt hade glömt: att jag ställt ut i Örebro Konsthall och att jag gjort en gerillautställning i Stockholms tunnelbana. Två saker jag är väldigt stolt över.Jag är också stolt över mitt nya sammanhang. Vi träffades på en kurs och ses nu varje tisdag. Vi har en agenda som faktiskt leder oss framåt i våra respektive yrken. Det är ovärderligt. Och det är också en del av manifestation för mig, att aktivt sätta sig i sammanhang som för en i rätt riktning.Nu ska jag iväg på min timme i terapi. Även det är en del av min manifestation. Att jobba med mig själv, på riktigt, kommer leda till något bättre. Det är jag helt säker på.
