Jag tänker inte på mig själv som en tatuerad person, tatueringarna är en del av mig. Men ibland blir jag medveten om att andra kanske tänker på det och har förutfattade meningar om hur jag ska va. Min första tatuering som gjorde jag när jag var 31! Ville känna hur det kändes och uppenbarligen kändes det himla bra. Senast jag tänkte på det var på förlossningen. Jag var rädd att de skulle tro att jag är mycket tuffare än vad jag är men hoppas såklart att personalen ser bortom utseende. Utseende är en komplex fråga, vi blir ju uppenbarligen behandlade efter hur vi ser ut i olika sammanhang. Åtminstone initialt. Diskriminering för utseende finns i allra högsta grad, sen är ju jag som vit normativ kvinna såklart inte särskilt hårt drabbad men till exempel så såg jag en dokumentär en gång där de pratade om hur vackert utseende bemöts bättre. Vet inte hur gammal jag var när jag såg den men herregud vad saker kan fastna i huvudet. Det komiska är att jag började tatuera mig för att det kändes befriande att inte vara liten och gullig. Jag har alltid sett yngre ut och blivit bemött efter det så jag ville liksom att tatueringarna skulle göra att jag såg tuffare ut. Dubbelt med andra ord. Tatueringar är ju också ett sätt att bestämma över sin kropp. Både en rebellisk- och en frihetskänsla. Och att bestämma sig för att något ska vara målat på ens kropp för evigt är en fin känsla. Kroppen blir som livets tavla, varje tatuering är en tidsstämpel och historia. Men mest är de faktiskt en del av mig som jag inte tänker så mycket på. Gillar dem, tycker de är snygga och blir glad när jag ser dem. Vill göra minst en till. Oavsett hur folk ser på mig. Ps. Glöm inte att trycka på hjärtat om du gillar inlägget!
