Förr i tiden köpte man kanske en soffa för att ha den i tjugo år. Nu hinner man bli trött på en vas innan veckan är slut. Jag är helt övertygad om att det beror på att vi hela tiden matas med nya versioner av hur livet skulle kunna se ut. Ett nytt hem, ett nytt kök, nya färger, nya kläder eller ett nytt jag. Allt går så fort nu. Det räcker inte längre att trivas, det känns som att man hela tiden måste utveckla sitt liv visuellt. Som att hem blivit något man visar upp snarare än något man faktiskt lever i. Jag tror att det därför så många hem blivit färglösa. För färg kräver något av oss. Personlighet, mod och tid. Beige är lättare att konsumera snabbt.När jag träffade Anniina från Kau Interiors pratade vi om just det. Hon älskar färg och beskrev hur människor ofta känner sig mer levande i färgglada miljöer utan att ens tänka på det.- Att se en gul tröja kan ge energi på samma sätt som solen gör, sa hon. Hon berättade också att många kunder egentligen vet direkt vilken färg de tycker om, men att de försöker tänka fram rätt val istället för att känna efter. De bästa förvandlingarna sker ofta när människor väljer den kulör som känns rätt i magen snarare än i huvudet.- Var inte så rädda för att tröttna, sa hon och skrattade. Vi kan dö imorgon.Samtidigt tror hon att våra färglösa hem också handlar om hur vi lever idag. Förr fick vi våra intryck ute i världen. Nu får vi dem genom skärmar. Många är så överstimulerade att hemmet nästan blir ett försök att skapa tystnad. Men kanske är det egentligen inte färgen som är problemet, det kanske är mängden intryck. Minimalismen blir ett sätt att vila (och det blir alltid snyggt på bild utan att du behöver vara fotograf), men jag tror inte att människor egentligen vill leva så här neutralt. Jag tror vi längtar efter igenkänning, färg och saker som blivit lite slitna av våra egna liv.Ett köksbord med märken efter middagar, en filt som alltid hamnar under soffan och barnteckningar på kylskåpet. Färger man hunnit vänja sig vid. Jag tror också att det hänger ihop med att människor slutat bjuda hem varandra som förr. Hem får nämligen inte längre bara vara platser där liv pågår. De känns som projekt som måste bli klara först. Som om man måste bli färdig innan någon får komma nära. Och färdiga blir vi ju aldrig för samtidigt fortsätter flödet att visa nya versioner av hur livet skulle kunna se ut. En annan plats där du kan vara lycklig eller lyckligare. Det finns något sorgligt i det. För när allting hela tiden ska bytas ut hinner vi kanske aldrig riktigt fästa oss vid något. Inte vid våra saker, våra hem eller ens våra egna liv och kanske är det därför så många känner sig trötta. Vi lever som om allt hela tiden borde kunna optimeras, uppdateras och göras om. Men kanske är det mest mänskliga egentligen motsatsen.Att få stanna kvar tillräckligt länge för att något ska hinna bli ens eget.Bildkällor:https://se.pinterest.com/pin/92394229852972159/https://pin.it/3aQbI2gbuhttps://pin.it/22OehJbEShttps://pin.it/22OehJbEShttps://pin.it/58MAEcwaphttps://pin.it/CrtnLDWjKhttps://pin.it/4WCwZ1zRp
