Jag har tänkt mycket på relationer den senaste tiden. På hur lätt det är att säga att människorna i ens liv är det viktigaste man har och hur svårt det samtidigt kan vara att faktiskt leva som om det vore sant.För livet fylls ju hela tiden av annat. Arbete, disk, tvätt, mejl som ska besvaras och saker som måste lösas. Och så telefonen. De där minuterna när man egentligen skulle kunna ringa någon eller fråga om en vän vill ta en kaffe, men i stället öppnar Instagram och börjar scrolla. Plötsligt har man tagit del av hundra människors liv utan att egentligen ha varit tillsammans med någon.Sedan en tid tillbaka försöker jag därför prioritera människor i verkligheten framför människor i telefonen. Att tacka ja när någon vill ses. Att själv höra av mig. Att stanna kvar lite längre i ett samtal i stället för att skynda vidare till nästa sak. Jag lyckas inte alltid, men jag märker att något händer när jag försöker. Livet känns större, trots att min värld på sätt och vis blir mindre.Nyligen såg jag en intervju med en man som hade pratat med sin morfar när han låg på dödsbädden. Han hade frågat vad morfadern ville bli ihågkommen för. Svaret handlade inte om hans arbete eller om det han hade åstadkommit. Han ville bli ihågkommen för den han hade varit som privatperson och för sina relationer till andra människor.Vi lever i en tid där vi hela tiden uppmanas att prestera. Att skapa, förbättra, bygga och visa upp. Vi ska ha mål och planer och gärna kunna sammanfatta oss själva i en snygg presentation. Jag är själv en person som vill mycket och som ofta tänker på vad nästa steg ska vara. Men när jag försöker föreställa mig vad som faktiskt kommer att betyda något när livet summeras, är det inte arbetsuppgifterna jag ser framför mig. Det är människorna.Jag tänker på samtalen som fick ta tid. På de gånger någon kom hem till mig när allting var stökigt och ofärdigt. På skratt, förtroenden och händer som sträckts ut när livet varit svårt. På att känna sig sedd och på att själv försöka se en annan människa.Relationer är förstås inte alltid enkla. De kan vara röriga, krävande och ibland smärtsamma. Att prioritera människor betyder inte heller att man måste hålla fast vid varje relation eller alltid finnas tillgänglig. Ibland är det mest kärleksfulla man kan göra att sätta en gräns. Men de relationer som är trygga och ömsesidiga behöver också få tid för att kunna bli just det. Tid som inte alltid känns produktiv eller går att visa upp som ett resultat.Kanske är det därför jag försöker tänka annorlunda kring vad en lyckad dag är. Det behöver inte vara dagen då jag hann mest. Det kan vara dagen då jag drack kaffe med en vän, lyssnade färdigt på ett barn eller hamnade i ett oväntat samtal på stan. En dag då jag skrattade tillsammans med någon eller vågade berätta hur jag faktiskt mådde.Sociala medier kan ge mycket. Jag har lärt känna människor där, fått nya perspektiv och ibland känt mig mindre ensam. Men att se varandras liv är inte riktigt samma sak som att dela livet med varandra. Ett hjärta under en bild kan vara fint, men det kan inte ersätta rösten i telefonen, en kropp bredvid ens egen i soffan eller någon som frågar hur man mår och stannar kvar tillräckligt länge för att höra det riktiga svaret.När jag en dag blir ihågkommen hoppas jag såklart att någon ska tycka att jag gjorde något bra med mitt arbete. Men ännu mer hoppas jag att mina barn minns att jag såg dem. Att mina vänner minns att de kunde vara sig själva med mig. Att människorna omkring mig kände sig lite tryggare, friare eller mindre ensamma i min närhet.Jag tror att det är det viktigaste vi lämnar efter oss. Hur det kändes att vara nära oss.
